”Gumman dra ut fort och plocka svamp!!” Det var en sval och tyst kväll. Molnen i himlen hade den där lätta tyngden som man förväntade sig vid den här tiden. Dagen efter skulle det självklart regna och gräset utanför hennes hus skulle fyllas med dunklare, mördarsniglar och dagg. Hon hade haft fönstret öppet i flera dagar nu. Lite problem hade det varit med insekterna som skulle in och attackera varje lite källa av ljus, men annars hade det varit väldigt lugnt. Det hade funnits en oro över att nÃ¥gon skulle klättrat in dÃ¥ hon precis gÃ¥tt och lagt sig. Fast hon somnade ändÃ¥ sÃ¥ tidigt pÃ¥ morgonen att ingen rÃ¥nare med lite hjärna hade försökt klättra in. Kvällen var ändÃ¥ rätt trÃ¥kig, sÃ¥ hon bestämde sig för att göra det enda rätta.
”First!” Hon kastade sig ut genom fönstret och var snabbt över staketet. Hunden i huset började genast yla, katten i blombusken sprang för livet och de sovande igelkottarna vände pÃ¥ sig i sömnen. Hon sprang sÃ¥ snabbt att inte ens hennes tankar han följa med i farten. Tillslut han de dock ikapp och hon insÃ¥g att hon stod pÃ¥ asfalt, tragiskt kramade en hel famn av svampar. Flugsvamp, Karl-Johan, BlÃ¥smeck och andra svampar hon inte hade nÃ¥gon aning om vad de var för nÃ¥gra. Fast det fanns ju en sak de alla hade gemensamt. De var nu plötsligt flygande framför henne och föll lÃ¥ngsamt mot marken. Hon kände en smygande smärta i ansiktet och när blicken fokuserat lite insÃ¥g hon att det stora bullriga framför henne var en näve. Svamparna log stort mot henne och tillslut blev allt svart.

Jag gör en lista för jag orkar inte gå in på allt mer genomgående! Fast om ni undrar över något kan jag utveckla i kommentarerna. Ordningen är inte efter hur de hände utan mera efter vad jag kommer ihåg.

• Den väldigt fulla mannen som började dansa vals med mig och sedan sa ”nej, du är ju inte tjej” och slutade genast dansa.
• Killen som jag tänkte var Jim som gjorde nÃ¥gon dans med händerna, sÃ¥ jag försökte härma dansen och killen sa nÃ¥got jag inte hörde. Jag nickade och han gick. Väldigt awkward om det faktiskt var Jim. Hiskligt dÃ¥ligt ansiktsminne!
• Jokern/gycklarn/clownen som vi sa verkade lite full och strax därefter fick jag en eldpinne kastad pÃ¥ mitt ben.
• DÃ¥ Sallad slogs mot en geting pÃ¥ bussen och dödade den tvÃ¥ minuter innan vi stanna.
• DÃ¥ vi Ã¥kte lite vilse pÃ¥ vägen till Jens. ”Äh, kolla pÃ¥ kartor??”
• Alkoholen ingen ville dricka.
• Hitta fina sugrör i sin väska och ge bort dem till random personer.
• Den grymt fulla killen som behövde ett sugrör för att dricka ur en burk.
• Det lilla gänget som vaktade min väska dÃ¥ jag inte hade nÃ¥gon aning om vart jag skulle lägga den.
• Krun och Sallads mindfuck.
• Ligga och titta pÃ¥ trädkronorna och diskutera vad vi ser, opÃ¥verkade!
• Hur den gröna lasern sÃ¥g ut mot decoträdet.
• Hur glad Kim var och hur bra han är nu för tiden.
• DNAs spelning
• Rokkaz mixar
• Dansa sig själv nykter.
• MILKDROPS
• Alla smÃ¥ äventyr som hände under den ensamma hemresan.

Jag är lite orolig över framtiden. Allt är så bra att jag ibland ler utan att tänka på det, så något kommer säkert gå fel snart.

Peppigt foto av Ingela.

Vilken konstig dag. Eller nej, inte konstig men lagom vuxen dag om man får säga så. Visserligen är min situation inte så vuxen. Har inga pengar så jag har fått sprungit runt en hel del. Det var sista dagen på skolan så jag begav mig till Soc och lämnade in massor av papper. Samtidigt som jag satt och väntade på min tur ringde telefonen från ett 070-nummer. Vanligen brukar jag  bara stirra på sådana nummer och anta att det är något jobbigt. Den här gången var det dock inte något speciellt jobbigt, utan med lite tur något fantastiskt. Mer om det imorgon förmiddag.

Efter Soc var det dags att besöka de alltid så trevliga folket på Arbetsförmedlingen för att åter skriva in sig. Det gick ju som det alltid går. Man sitter i ett kontor på en blå stol och försöker hålla humöret uppe medan en man ställer krångligare och krångligare frågor. Sedan säger man en sak och han tolkar det på något annat sätt. När man äntligen kommer därifrån så känner man sig rätt värdelös! Sedan kom humöret upp igen då man blev bjuden på spontan grillning. Så dagen avslutades i alla fall med grillande på tak och kubb utanför Joho och TLN.

Oh, nu kom jag pÃ¥ en till grej jag skulle skriva om. Soc frÃ¥gade mig om jag har släkt och vänner i Uppsala. Mitt första svar var i alla fall nej, dÃ¥ jag inte har nÃ¥gra släktingar i Uppsala. Sedan tänkte jag efter och insÃ¥g att frÃ¥gan innefattade vänner. ”Men jo, jag har vänner.” För det har jag i alla fall! Fast man undrar ju, hur pÃ¥verkas Soc beslut om man har vänner eller inte?

Så då har jag varit på min första medvetna begravning. Min första begravning var då morfar dog, men då var jag alldeles för liten för att faktiskt minnas vad som hände. Denna gång var det mormors tur och begravningen gick i kristet tecken.

Det började med att jag blev upphämtad av mor i Uppsala för att åka till Botkyrka kyrka, där tydligen flera släktingar ligger. Först skulle vi dock ta oss till min äldsta syster för att byta bil. Min mor klarar inte av att åka på vägar med alldeles för mycket trafik, samt att hon är rätt dålig på att hitta till ställen. Min äldsta syster hade byggt om sitt ytterligare, denna gång med något fantastiskt blått skåp stort som en garderob. I det blå skåpet gömde sig kontrollenheter till allt ljus i huset, samt att de tydligen nu har ett ljudsystem som kan spela samma ljud genom hela huset. Visst, har man råd så kanske det är värt! Aja, träffade i alla fall ännu en systrar där och sedan åkte jag med favoritsystern och hennes pojkvän till kyrkan.

Det är nu det lite jobbigare börjar, inte för att det kändes känslomässigt på en begravning eller så. Nej, det var mera all släkt som tydligen har sett mig som liten och som jag inte minns alls. Det var tanter, gubbar, kusiner, barn och annat som alla visste vem man var eller hur man var släkt med vem. I släktväg kan jag endast mina systrar och att jag har två kusiner. Tji fick jag för tydligen har jag fyra kusiner.

Begravningen gick som förväntat. Det började i kyrkan med orgel och sedan ekade Josh Groban – Smile genom högtalarna. Inte så insatt hur den låten är relevant till mormor, men mor har nog bättre koll på det. Sedan så började prästen mumla något ohörligt (Om du överröstar högtalaren och pratar snabbare än den blir det omöjligt att höra vad du säger, protime!) i runt en halvtimme och folk sjöng psalmer. Många som började gråta och använda mer näsdukar än vad jag själv använder då jag vaknar en morgon utan att ha tagit min medicin. (Tro mig, det är en bra liknelse om man vet hur mycket papper som går åt) Sedan var det dags att bära ut den vita kistan. Detta gjordes på ett typiskt oj-jag-såg-det-i-en-film. Sju gamla gubbar kom in och lyfte kistan medan horden av släkt började sakta följa efter. Mormor sänktes i jorden, folk slängde ner blommor och mormors hund, stod kvar en stund och sedan sa en man att det fanns smörgåstårta i en församlingslokal. Där fikade folk, samtalade om varför iPads finns och hur Fishshot är fina fisken. Sedan var det över och folk drog åt sina sidor av Sverige.

All and all, ingen begravning jag själv skulle vilja ha. Inte på något sätt skulle jag vilja ha det så där. En sådan där begravning säger ungefär lika mycket om personen som dött, som det upprepande livet de flesta lever. Lite grejer till min egen begravning:

Smörgåstårta skulle vara förbjudet. Om jag råkat dött och ni är på en begravning där de serverar smörgåstårta. Snälla visa det här inlägget, sedan så tvingar ni alla att hoppa sönder tårtan. Då får ni i alla fall ha lite roligt på begravningen.

Det ska inte vara kristet. Hellre att vänner, nära och kära håller tal än att en präst sitter och snackar om något den hört från andra.

Jag har haft många olika versioner om hur jag ska begravas. Så istället ska jag sammanfatta det med att istället för att alla kroppsdelar ska delas upp och spridas ut i världen.. Så ska man zombiesäkras. Betyder detta att det ska göras så enkelt för mig som möjligt att komma tillbaka som zombie eller att det ska göras så svårt som möjligt? Det lämnar jag nog till den som ska begrava mig, men på gravstenen ska det endast stå BRB.. Så hint hint.

Men ja, farväl Mormor. Marken är mjuk.

Jag skriver det här till dig inte för att jag hatar dig. Nej, det är ju så att jag hatar livet och allting därtill. Det bara gått fel idag, så förståeligt nog hatar jag allting. Tror att jag upprepar mig själv också? Detta kan bero på den lilla dosen av sprit jag intagit. Det började ju som en helt vanlig dag egentligen. Du var hemma hos dig, jag var hemma hos mig. Tog tåget på morgonen. Inte det nya tåget, utan det där tåget som låter som tjugo nya tåg som krockar med varandra. Tåget var förstås försenat och tackvare det kom jag försent till intervjun. Snubben bakom kontorsstolen var så jävla ful. Seriöst, tänk dig en man som spenderat hela dagarna med att rengöra sitt ansikte med sandpapper. Sedan doppat huden i en hög med fett och hår liknande en tysk pudel. Ja, precis en sån man hade sett snygg ut bredvid den här snubben. Han tilltalade mig sen, frågade om jag hade lust att svara på lite frågor. Vad fan tror han egentligen? Hade jag ens dykt upp om jag INTE ville svara på några fittiga frågor? Första frågan var rena barnleken, andra var jag dock tvungen att tänka över ett tag. Hade jag eller hade jag inte? Han bad mig sedan gå genom händelsen detalj efter detalj. Som om jag ville minnas allt det där igen. Du vet väl hur det gick till i alla fall? Aja, jag berättade i alla fall för honom att det började som det alltid börjar.

Musik överallt, väggarna skakar av musikens toner som trots allt detta endast låter som dova duns. Ingen på dansgolvet bryr sig om detta. De har blivit absorberade av musiken. Varje ton får någon kroppsdel att röra sig och varje avslutning får någon att landa. Färger som lyser överallt. Ibland blir allt vitt och rörelserna är som fångade på fotografier. Ingen är ensam då alla är en och samma med olika ansikten. I ett hörn, inte upplyst av varken neon eller lysande detaljer står en kvinna. Hon röker trots att det inte är tillåtet, lutad mot skuggorna. En man går fram till henne med hastiga steg. Han rörde sig genom musikens massa men inte i takt med den. Han blev den där detaljen som bekräftade allt. Sedan står han också där, lutad mot de nu tjockare skuggorna bredvid henne och delar en cigarett. De talar inte med varandra. Allt som krävs är några gester med händerna och de går därifrån, utåt.

Vet egentligen inte hur det blev som det blev. Erkände i alla fall allt. Du, jag känner mig faktiskt lite ledsen. Visst fan.. Inte som att jag sitter inne och ruttnar med nÃ¥gra feta killar pÃ¥ finkan. Kunde fan slutat sÃ¥ dock. Addan sa att om ingen sÃ¥g nÃ¥got sÃ¥ kommer jag gÃ¥ fri. Allt de har är ju att jag följde med ut. Han sa att jag bara är ett vittne. ”sista som sÃ¥g henne vid livet” som det kallas. Fitta. Henne fÃ¥r de fan aldrig se mer. Kommer du fortfarande med till Norge sen i Maj? Snackade med nÃ¥gra snubbar som skulle kunna fixa en asnice bil.

Det var tyst i salen.
”Fortsätt läsa Mr. Friden.”

Asbra helg det varit.. Eller nej, inte bara helgen. Slutet av veckan borde det mer vara. På torsdagen hade jag ett gigantiskt nerdmoment, medan dagen efter kom en väldigt trevlig leverans av serietidningar till min pärm. Så på lördagen var det utflyttningsfest hos Krun. Hade hört rätt mycket om hur urkukad förra festen hade blivit, så man var ju lagom orolig. Fast det var faktiskt rätt bra och inget jobbigt. Kom dit rätt ensam, så jag hade ingen jag höll mig omkring hela tiden. Drog runt och pratade med massor av folk som jag aldrig pratat med istället och så där. Lärde känna massa nytt folk, hittade en hörna där man kunde diskutera serietidningar och ja, allt var bra! Blev inte galet full heller, vilket var bra för folk ville klippa mitt hår. Inte bra att säga ja till sådant om man är full! Var rätt många som tyckte att jag borde klippa mig där faktiskt.. Dock hatar jag mina öron och var rätt envis! (kanske borde göra en poll och se hur många som tycker jag borde klippa mig dock)
Sedan bestämde jag mig för att följa med folket till Technostate Explosion 3. Ett rave som kostade massor av pengar, men jag ångrar det inte! Rejvare är så trevliga och allt var rätt awesome.
Visst, jag är inte insatt i musiken och sÃ¥ där. Fast alla försökte lära mig dÃ¥ de fick chansen. Ett tag stod jag och tittade pÃ¥ Alice in Wonderland, sÃ¥ kom en peppig glad man fram och berättade om en viss del av den här lÃ¥ten. ”Det är nu man ska dansa! SÃ¥ här!” Tappade räkningen för hur mÃ¥nga jag lärt o< under rejvet, men ja. Jag hade det awesome. Kan inte alla helger vara sÃ¥ här?