Mormor begravd

Så då har jag varit på min första medvetna begravning. Min första begravning var då morfar dog, men då var jag alldeles för liten för att faktiskt minnas vad som hände. Denna gång var det mormors tur och begravningen gick i kristet tecken.

Det började med att jag blev upphämtad av mor i Uppsala för att åka till Botkyrka kyrka, där tydligen flera släktingar ligger. Först skulle vi dock ta oss till min äldsta syster för att byta bil. Min mor klarar inte av att åka på vägar med alldeles för mycket trafik, samt att hon är rätt dålig på att hitta till ställen. Min äldsta syster hade byggt om sitt ytterligare, denna gång med något fantastiskt blått skåp stort som en garderob. I det blå skåpet gömde sig kontrollenheter till allt ljus i huset, samt att de tydligen nu har ett ljudsystem som kan spela samma ljud genom hela huset. Visst, har man råd så kanske det är värt! Aja, träffade i alla fall ännu en systrar där och sedan åkte jag med favoritsystern och hennes pojkvän till kyrkan.

Det är nu det lite jobbigare börjar, inte för att det kändes känslomässigt på en begravning eller så. Nej, det var mera all släkt som tydligen har sett mig som liten och som jag inte minns alls. Det var tanter, gubbar, kusiner, barn och annat som alla visste vem man var eller hur man var släkt med vem. I släktväg kan jag endast mina systrar och att jag har två kusiner. Tji fick jag för tydligen har jag fyra kusiner.

Begravningen gick som förväntat. Det började i kyrkan med orgel och sedan ekade Josh Groban – Smile genom högtalarna. Inte så insatt hur den låten är relevant till mormor, men mor har nog bättre koll på det. Sedan så började prästen mumla något ohörligt (Om du överröstar högtalaren och pratar snabbare än den blir det omöjligt att höra vad du säger, protime!) i runt en halvtimme och folk sjöng psalmer. Många som började gråta och använda mer näsdukar än vad jag själv använder då jag vaknar en morgon utan att ha tagit min medicin. (Tro mig, det är en bra liknelse om man vet hur mycket papper som går åt) Sedan var det dags att bära ut den vita kistan. Detta gjordes på ett typiskt oj-jag-såg-det-i-en-film. Sju gamla gubbar kom in och lyfte kistan medan horden av släkt började sakta följa efter. Mormor sänktes i jorden, folk slängde ner blommor och mormors hund, stod kvar en stund och sedan sa en man att det fanns smörgåstårta i en församlingslokal. Där fikade folk, samtalade om varför iPads finns och hur Fishshot är fina fisken. Sedan var det över och folk drog åt sina sidor av Sverige.

All and all, ingen begravning jag själv skulle vilja ha. Inte på något sätt skulle jag vilja ha det så där. En sådan där begravning säger ungefär lika mycket om personen som dött, som det upprepande livet de flesta lever. Lite grejer till min egen begravning:

Smörgåstårta skulle vara förbjudet. Om jag råkat dött och ni är på en begravning där de serverar smörgåstårta. Snälla visa det här inlägget, sedan så tvingar ni alla att hoppa sönder tårtan. Då får ni i alla fall ha lite roligt på begravningen.

Det ska inte vara kristet. Hellre att vänner, nära och kära håller tal än att en präst sitter och snackar om något den hört från andra.

Jag har haft många olika versioner om hur jag ska begravas. Så istället ska jag sammanfatta det med att istället för att alla kroppsdelar ska delas upp och spridas ut i världen.. Så ska man zombiesäkras. Betyder detta att det ska göras så enkelt för mig som möjligt att komma tillbaka som zombie eller att det ska göras så svårt som möjligt? Det lämnar jag nog till den som ska begrava mig, men på gravstenen ska det endast stå BRB.. Så hint hint.

Men ja, farväl Mormor. Marken är mjuk.