Om vad man gillar…

Jag har suttit och skrivit små korta texter medan allt var nere. Här är två av dem. Någon som gillar att rita får gärna rita någon av de bilder de får efter de läst. Hade varit fint att få se.

Första:

Klockande tickade snabbt. Alldeles för snabbt. Den tickande som om den själv hade bråttom någonstans. Som om den hade vaknat och insett att oj, den är snart över midnatt. Bäst att skynda sig. Visaren hade helt slutat visa sekunder. En sekund var nu trettio och en minut var två sekunder. Klockan ramlade ner på golvet. Där låg den.
”Det här är inte första gången tiden gått fort, sir.” Butlern som sett detta hända alldeles för många gånger gick och hämtade kvasten och en plastpåse. Han som gick under titeln sir satt i sin fåtölj och tittade på spillrorna från klockan.
”Nej, tiden går fort när man..” Han avslutade aldrig meningen. Det hade han egentligen aldrig gjort. Inte första gången, inte andra och framför allt inte under tredje gången. Tredje gånger var speciell. Man brukade ju säga det.
”Mm.” När surrandet från klockans sista andetag hade slutat var det alldeles tyst. Inte ens elden sprackade. Men tystnaden avbröts av ett knackande på fönstret.
”Dags för din medicin, Lord Lucan.”

Andra:

De var de där få sekunderna mellan hustaken som var undanflykten. Det var då allting stanna och han kunde titta ner. Se alla små myror som  drog sina strån till stacken. Sen kom landningen. En vanlig hade kanske inte hade tänkt på hur det skulle gå till och brytit benen. Eller det vanligaste var väl att de ville hoppa ur led. Duns. Ett gäng duvor flög över honom.
”Du skrämmer fåglarna då du gör så där.” En liten flicka stod framför honom med händerna formade i grävskopor fyllda med frön. Han satt sig ner och fick ögonkontakt med henne.
”Man ska inte mata duvor. Då försvinner de aldrig.” Duvornade verkade faktiskt hålla sig kvar i luften ovanför dem.
”Jag gillar fåglar.”
”Du kanske. Men det är många som inte gör det. De kallas luftens råttor av en anledning.” Han reste på sig, gjorde en kort nickning mot flickan och hoppade vidare till nästa hustak. Flickan stod kvar och såg upp mot duvorna som nu en efter en föll och slog mot hustakets hårda ytor.
”Jag gillar att se dem falla.”