My name is Pablo

Jag och min far sitter i en oändligt lång bilkö.
Då det går förbi en blond flicka.
“Hon går i takt med musiken.”
“Nej, det är det hela världen som gör.”

Och min kloka far hade rätt, vilken låt man än spelade, så gick alla människor i takt till den.
De gick inte bara i takt till musiken. Vissa gick också till en egen takt, och en annan person gick till en annan takt, osv.
En människa kanske går i takt med  en annan person, som i sin tur går i takt med den blonda flickan som från början gick i takt med musiken vi lyssnade på i bilen.
Även om blondinen och den andra människan inte ens visste varandras namn, hårfärg eller hur deras näsor var formade så hör de antagligen till en och samma grupp där de har en helt egen takt.
Om de någonsin träffas, ser varandra på ett café, eller sätter sig bredvid varandra på en buss, skulle de nog känna beatet och att de hör till just samma grupp. Eftersom de känner varandra undermetvetet, skulle de två personerna komma väldigt bra överens om någon av dem skulle plocka fram modet och säga “Hej”.

Självklart tillhör vi samma grupp som våra vänner. Men då är ju frågan om en av mina kompisgrupper har samma takt som en annan grupp bland mina vänner. Även om de har helt olika intressen, borde de väl ändå ha något gemensamt, eftersom båda grupperna känner mig? Det är något att tänka på.

Jag har känt den där undermedvetna kontakten med helt olika människor när jag har suttit på bussen, flera gånger. Man känner direkt att man hör ihop med den okända bussmänniskan. Ibland känner de också den kontakten, ibland inte.
Häromdagen t.ex, då en helt okänd kille på bussen connectade med mig. Han var först, sen skickade han över sina noter till mig och jag märkte att de passade som ett pussel med min egen samling noter.
Killen som satt snett vänster om mig hade det där lilla modet. Först satt han och stirrade på mig, han vägrade slita blicken. Sen plockade han både fram det lilla modet och den lilla mobilen med kamera som han knäppte två kort på mig med. Klumpigt nog av honom så var tystläge inte aktiverat och kameraljudet dånade i bussen då han klickade på ta kort-knappen.
Kanske var han klumpig, eller så ville han att jag skulle märka hans intresse. Nu i efterhand ångrar jag att inte sa hej till människan, den okända killen på buss 111.
- Dagens sammhälle är grupperat i olika melodier och takter.
Vi känner igen en själsfrände eller
en gruppmedlem direkt då vi ser den.
Men också när vi inte gör det,
då vi saknar någon vi inte ens har träffat.
Alla vi hör ihop i minst en grupp.
Och jag ska hitta min busstalker.