Jag kommer bli förkyld, snart, när som helst. Jag lovar dig.
-Vaknar, somnar om, vaknar, somnar om, vaknar, går upp, äter frukost (är jag inte duktig som har ätit regelbunden i ca en vecka nu?), klär på mig, går till bussen, åker iväg.
Det som jag har jobbat med mest med min psykolog på Älby är att försöka gå emot den tunga känslan som kommer då och då, den som säger “Nej, du får inte, du vill inte, du orkar ingenting, du vill gå hem. Nu.”. I hela mitt liv har jag plågats av denna känsla, jag har fått mer och mer frånvarande från skolan och också gett mig själv luckor där jag istället borde ha kunskap. Nu har jag äntligen fått lära mig att hantera mina känslor bättre, jag har också lärt känna mig själv, hur jag fungerar. När jag började skolan igen efter sommarlovet så tänkte jag “Nu ska jag bita ihop, jag ska gå till skolan, jag ska må bra.” Fast det kanske är lite väl mycket att vilja?
Klart jag inte kan börja må bättre helt sådär, poff och pannkaka liksom. Det kommer, det har redan börjat komma, jag har ju lärt känna mig själv, förut visste jag ingenting om mig själv, jag var en främmande människa.
Jag klarade ungefär två och en halv lektioner idag, allt var ett kaohs, början av förkylning (= huvudvärk, snurrig osv), irritation, tomhetskänsla. Antagligen pga vädret, grått och mulet som det nu var. Färglöshet kommer med vädret.
Jag gick från skolan, köpte en penna och ett ritblock på LundiQ, hem och raka vägen mot datorn. Inget mer med det egentligen, ska antagligen åka tidigare ut till Älby, alltså idag, och inte imorgon. (Det är ju sagt att jag ska åka dit på tisdagskvällar, och hem igen på torsdagskvällen). Jag kommer antagligen dissa skolan imorgon och istället vara på Älby, men sedan åka hem igen för att gå på min fasters fotovernissage som ska hållas någon gång på eftermiddagen. Ska bli trevligt att träffa henne igen också, hon bor ju i Italien, med sin man och tre barn. Som vi saknar, ja det gör vi. Vi saknar hela italien, de bor så otroligt mysigt, uppe i bergen ovanför Pistoya. Fina små vattenfall här och där och otroligt mycket skog. Sådana där landskap som ger en fridfullhet och lugn. Sådant man behöver för att överleva.
“Stadsmänniskor lever inte, dom har dött för länge sen, de är skal som går efter rutiner. Det är därför de överlever den stressen som kan hittas i stockholm, där ingen kan sitta still. Man rör sig hela tiden, alltid påväg någonstans. Ni lever inte.”
Tags: känslokaos, skolan
Fuck stan, tacka vet jag att leva ute på landet. Vill nästan bo ÄNNU längre ut på landet än vad jag redan gör T__T