Världen faller isär framför mina ögon. Jag blir omgiven av ett oändligt mörker. Min hjärna lägger sig längst ner i huvudet och väger flera ton. Om jag lutar mig framåt får jag en rejäl spänningshuvudvärk i bakhuvudet.
Jag är stressad. Jag är pressad. Jag sätter för höga krav på mig själv, även om jag inte kan göra mer- än vad jag gör, än vad jag orkar.. Jag har bara ett litet kryddmått ork kvar att använda.
…………………..
Jag borde vara glad; snart är det helg. Jag ska få träffa min sötnos, ta det lungt, inte tänka på skolan och omvärlden som gång på gång drar ner mitt mående.
Men jag vill bara skrika, gråta, ha sönder. För det var länge sen jag bara skrek, grät och hade sönder. Men jag tänker inte. Jag vill inte sätta folk i en orolig sits, även om jag kanske måste. Jag måste låta kaoset gräva sig ut från min näthinna och möta världen någon gång, innan jag kvävs. I ett mörkt rum kanske, ensam?
..
…………………
..…………………
Jag fryser.
Tags: Angst