Jag måste väl mest skriva av mig, ja alla vet vi att jag har varit självdestruktiv och försöker bli av med det, och gissa vad; Nu har jag inte skadat mig på drygt två månader, vilket är väldigt bra!
-
Samtidigt som det känns bra och som en lättnad är det också som att en del av mig saknas, som om någon har skärt av mig ena benet.. Ironiskt nog.
En del av min personlighet är borta och är inte välkommen längre. Jag ger upp den nu, för gott.
Det är som ett stort tomhål i min själ. Jag vet inte längre hur jag ska hantera och göra av min ångest som kommer då och då, förut hade jag självskadebeteendet som ett skydd, en slags fristad som jag kunde söka ro hos när det behövdes och var som värst.
Jag lät rakblad ta hand om mig, samtidigt som det också blev en abstinens. Jag gjorde det mer och mer för att bara gör det, få det gjort. Vilket är sjukt egentligen, eller det är klart det är sjukt. Att söka skydd hos nåt så farligt är ju inte normalt. Men har man fallit ner i hålet är det svårt att ta sig upp.
-
Snart hoppas jag att abstinensen ska avta helt och hållet. Det är så otroligt jobbigt att plötsligt känna behovet och saknaden på kvällar. Att ha det där suget men veta att man inte får, att jag har lovat mig själv och Tull att jag ska sluta, SKA. Så istället sitter jag där, ensam och trycker och river med naglarna i armen för att göra något åt zaken.
-
-
Ibland skärde jag mig istället för att skrika.
-
-
-
-
-
Tags: självdestruktivitet