Efter att ha läst Yumes inlägg om hennes kärlek i livet blev jag inspererad. Jag tänkte, att varför inte skriva en sammanfattning av mitt liv? För er och för mig. Mest för min egen skull tror jag, nostalgi och att sammanfatta hela min barndom. Dock är det ju inte så mycket att sammanfatta, då jag bara har levt i 15 år.
Det här är sådant som jag aldrig har skrivit någonstans eller berättat för någon, inte ens för min psykolog, det finns saker som jag egentligen inte vet om jag vill posta för allmänheten, men ändå känner att jag borde, att det är nån slags bearbetning för att sammanfatta allting ont som jag har gått igenom, alla minnen, för att senare bara lämna det här, bakom mig på min blogg och gå vidare. Det kommer komma stycken som handlar om min självdestruktivitet och stycken som jag har plockat från min dagbok. Detta är absolut inte ett sätt att söka uppmärksamhet på; Detta är mitt liv och jag vill berätta det. Puss.
-
-
Jag föddes 19 maj, 1993, en Onsdag. Jag tror det var någongång på eftermiddagen men har ingen aning, 11 på morgonen kanske? Min lilla bebissäng var utsmyckad med bilar och det stod en flätad stol i rummet.
Mamma ville inte lämna BB förrän jag fick heta Nora. Det var bestämt, och så skulle det bli. Så blev det.
Nora Ilva Elisabeth Segerdahl.
-
Jag hade en ganska bra barndom, egentligen. Visst, jag mådde dåligt, sades vara en “mini-hulk”, fick mina små utbrott och hade min egna vilja. Min vilja är och var stark.
Men samtidigt som jag mådde dåligt mådde jag väldigt bra, jag hade en kärleksfull familj bestående av mamma, pappa, storebror och storasyster. De älskade(älskar) mig, och jag älskade(älskar) dom. Jag kände mig trygg hos dom och de var min familj, min familj.
Jag minns en gång då vi var antingen utomlands eller mer söder i Sverige, vi var på en badplats med däckgungor och jag ville inte lämna bilen, den stod parkerad på gatan och folk gick förbi för att ta sig mot vattnet och sanden. Jag var sur, sur på livet och sur på mina föräldrar, varför vet jag inte, och jag tror inte att jag visste riktigt då heller. Jag kan inte ha varit mer än fem år. Men jag var ett barn. Helt plötsligt hade billarmet börjat gå, jag blev jätterädd och började gråta. Försökte stänga av det utan någon sucess, slog och slog på ratten men ingenting hände. Jag satt i förarsätet, helt ensam i bilen. Tillslut kom mamma och stängde av.
Från min födsel tills jag var drygt fem-sex bodde vi i en lägenhet på Prästgårdsgatan i Luthagen, mittemot mitt dagis, i ett knallgult lägenhetshus. Jag delade rum med min syster, vi hade ett mörkblått rum med en våningssäng och en skylt på dörren med en måne på.
I köket hade jag en affär. Jag satte skåpluckor mot varandra och ställde mig bakom där det var ett skafferi. När de övriga familjemedlemmarna gick förbi sålde jag majs och tomat i burk, pasta och dylikt. Ibland matade jag duvor med brödsmulor på köksgolvet.
Då var jag i treårsåldern.
-
På dagiset tvärs över gatan gick jag, ibland fick mamma och pappa släpa mig dit i pyjamas när jag mådde dåligt och blev den där lilla hulken. Jag mådde inte bra, det var en självklarhet, men varför visste ingen. Vad var det för fel på mig? Det var en fråga som fick svar några år efter.
På dagiset hade jag en bästa vän, Nikolas. Vi lekte möss i kylskåp och jag gillade verkligen honom, som vän.
Andra vänner under min dagistid: Torkel, Lina, Hedvig, Elin, Andreas.
Hedvig var min andra bästa vän, vi träffades väldigt ofta och jag åkte med till hennes sommarställe en gång. Hon bodde i en stor lägenhet tillsammans med sina tre systrar och föräldrar. Nu går hon i min skola och har blivit fjortis, Jag vill inte ha nåt med henne att göra.
Lina var fjortis redan då, målade naglarna blågröna när vi var fyra och lekte med dockor. Hon var populärast på dagiset. Jag tror jag mest umgicks med henne för att vara tjejig, trots att jag egentligen trivdes bättre med att leka med bilar tillsammans med Nikolas. Kära Nikolas, Jag tror han är fjortis nu. Kan verkligen se honom framför mig med gummisnoddar på byxorna, ruffsigt blont hår och en bag fylld med svettiga fotbollskläder.
Min andra bästa killkompis var Andreas, han hade mörkt brunt hår och hade fyra äldre bröder och en katt. Han bodde i en röd villa. Jag träffade honom några år efter när jag gick i lågstadiet och vi spelade fotboll, jag tror han blev kär i mig den dagen.
-
-
När jag var fem-sex flyttade jag till Gamla Uppsala och började i sexårs på Gamla Uppsalaskolan. Det fanns två grupper i sexårs; Tallen och Granen. Jag gick i Granen. Där också den snälla fröknen jobbade. I Tallen jobbade Ninni som skrek åt barnen och var jättesträng. Min fröken var snällast i världen, tyckte jag.
I Sexårs fick jag tre nya bästa vänner; Fanny, Ludde och Amanda. Jag och Fanny var närmast, vi lekte nästan varje dag och hade alltid lika roligt. Hon hade en ljusbrun med vita fläckar cocker spaniel som hette Peppe, han dog av ålder några år senare. Senare skaffade dom en ny hund, samma ras. Fast helsvart och hette Titti, hon brukade ta en av mina skor och tugga på den under deras matsalsbord.
-
När jag gick i tvåan började min depression. Jag var hemma flera dagar i rad under veckorna och det blev oftast bara en till två dagar i veckan jag orkade ta mig till skolan. Mamma och Pappa skilde sig, mamma flyttade till Luthagen igen och jag flyttade med henne, medans mina syskon pendlade mellan hemmen.
Det var nog detta som triggade mitt mående, jag tror inte att jag riktigt brydde mig att de skilde sig, innan de sa det till mig satt jag inlåst på toaletten och grät, sen kom mamma och knackade på. “Nora.. vi måste berätta en sak”, jag tänkte “vadå ska dom skilja sig nu eller?”, “Jag och pappa ska skilja oss..”.
Jag tog det ganska bra då, men undermedvetet hjälpte det nog till en hel del och jag föll ner i ett hål av dåligt mående.
Jag bodde hos mamma på Börjegatan i Luthagen, mitt rum var en enda röra för jag orkade helt enkelt inte städa, vilket i sin tur gjorde så att jag inte ens ville vara där. Så jag parkerade mig i en rund fåtölj i vardagsrummet, framför tvn, ensam. Sov om dagarna när folk var hemma, när de åkte iväg och lämnade mig ensam kvar låg jag i min fåtölj och tittade på Våra bästa år. Jag duschade inte, borstade inte tänderna. Jag var ett vrak helt enkelt, ca tio år och ett deprimerat vrak. Jag var hemma ungefär en halv termin, missade väldigt mycket i skolan men jag brydde mig inte. Jag var sur på livet och mig själv. En gång skickade min klass ett stort kort med massa små hälsningar till mig. “Hoppas du mår bättre snart, kram.”, “Saknar dig”. Jag läste några stycken och rev sönder alltihop sen, slängde det i papperskorgen och fick direkt ångest över det och började gråta.
Jag firade en julafton själv, i lägenheten på Börjegatan.
Mamma och Pappa blev såklart oroliga, de gick till en läkare och bad om hjälp. Jag fick antidepressiva, flouxetin. I början ville jag inte ta tabletterna så de fick tvångsmata mig med det, flytande medicin. Jag brukade hålla kvar det i munnen och sen när de hade åkt hemmifrån spottade jag ut det i handfatet, det smakade förskräckligt.
Första gången jag tog medicinen i pillerform satt jag med mamma bredvid mig i ungefär en halvtimme och velade fram och tillbaka om jag vågade ta den. Tillslut klarade jag det och efter den dagen har jag tagit antidepressiva regelbundet.
Iochmed att jag började ta min medicin varje dag och den började ge effekt så mådde jag bättre stegvis när jag var hemma ensam, jag kände en lite större glädje i livet och brukade le för mig själv, ibland stod jag vid fönstret och tittade ut på barn i min ålder som lekte i snön, jag längtade ut och ville ha ett lyckligt liv igen.
Ibland gick jag ut på dagarna, på promenader i grannområdet. Det var skönt att gå ut och gå i solljuset som blev ännu ljusare tillsammans med snön som låg på marken. Luften var frisk och jag mådde bra de stunder när jag fick vara ensam på promenad. En gång rymde jag och blev jagad av mamma och pappa, jag gömde mig bland lägenhetshusen och ville aldrig bli hittad. En annan gång när jag var ute och gick kom pappa i sin bil och frågade “Nejmen, är du ute och går?” Med ett förvånat leende på läpparna, jag skämdes av någon anledning.
Tillslut tröttnade jag på att vara hemma hela dagarna, jag tvättade håret för första gången på länge en dag när mamma var på jobbet. Tillslut bestämde jag mig också att jag ville börja i skolan igen. Jag började skolan i trean eller fyran igen. Det var en jobbig och pinsam upplevelse att behöva möta alla i klassens ansikten igen när jag kom tillbaka. Jag gick fortfarande inte alla dagar, det har jag inte klarat av sen i ettan. Tisdagar och torsdagar, ibland fredagar.
-
Jag var fortfarande bästa vän med Fanny, Amanda och Ludde. Jag och Ludde var också tillsammans i fyran eller femman tror jag att det var, men det var ju inte precis på riktigt. Vi lekte varje dag, tittade på Indiana Jones och spelade Robot Wars på Blip.se. En gång gick vi på bio. Vårat “förhållande” började med att Ludde blev tillsammans med halva klassens tjejer när han tävlade med Kim i klassen om vem som hade mest. Jag var ihop med Ludde, vi fortsatte vara tillsammans när han gjorde slut med alla de andra tjejerna. Jag var kär, men vi var väl egentligen bara bästa vänner, sådan kärlek finns inte vid den åldern.
Jag, Ludde, Fanny och Amanda var som De tre vännerna och Jerry. Amanda var Jerry.
Vi var vänner ända upp till sexan, då gjorde vi filmer och bakade konstiga kakor. Ibland satte vi på oss fula hattar och cyklade på trehjulingar i grannområdet. Vi var ganska skumma, men vi hade alltid roligt. Tills jag upptäckte att de var ganska falska. De pratade skit om mig bakom min rygg, att jag var konstig. Kanske jag var det, jag hade trots allt förändrats ganska mycket, jag hade blivit mer darkness, började hänga med en annan Amanda i klassen under mig. Hon var lite punkig av sig och smittade av sig på mig, vi började prata på Kramkalas.se och blev bästa vänner, flera år tidigare hade vi också varit bästisar men sen tappat kontakten. Nu blev vi vänner på nytt och umgicks varje helg nästan. Genomfarten, Bulle med bulle, Kramkalasträffar och powerking i lekparker. Hon var bi och jag var ganska avundsjuk på henne, att hon vågade vara sig själv så. Själv var jag.. ingen alls, jag hade ingen identitet och istället försökte jag hitta den genom att testa nya stilar, träffa nya vänner. Jag blev en svartklädd tjej med svart långt hår, raklugg och lyssnade på Slipknot i ett svartmålad stökigt rum. Jag var deprimerad men sade det inte till någon. Ingen i min klass förstod mig, inte min familj och inte min bästa vän, Amanda Andersson. Fast jag tror ändå att det märktes ganska väl, en gång frågade en i min klass om jag var självmordsbenägen. Jag sa nej, men det var en lögn.
Jag började göra illa mig själv i sexan.
-
Jag fyllde 13, började i sjuan på Katarinaskolan och gick i en helt okej klass. Jag var ganska mörkness när jag började där men sen blev jag mer wapanes. Jag var kär i en emokille i klassen, Axel hette han. Jag berättade det för honom en gång, men han kände inget för mig.
I sjuan började jag skära mig själv.
Jag slutade vara vän med Amanda som var bi, hon förändrades. Eller var det kanske jag som gjorde det?
Jag skaffade mina första extensions i sjuan också, svarta och mörklila syntetdreads med svart raklugg. Då var jag emo, efter ett tag blev jag mer och mer wapanese när jag hade börjat umgås med en tjej som hette Emma, även kallas Ryu, som var decora. Vi blev bästa vänner och jag blev också liten decora, kawaii. Vi gick på konvent. Uppcon07 var mitt första. Genom konvent och Emma lärde jag känna nya personer med samma intresse. Solstickan, Dukwoo, Maki, Yukiko, Moffs. Alla dom. Jag hängde mycket på bryggan sommaren 07. Nästan varje dag under lovet. Jag är inte längre kompis med Emma.
Jag tror jag också köpte min råtta denna sommaren, om det inte var ett år tidigare. Jag köpte iallafall en liten brunsvart råttbebis som jag döpte till Scratchy och hon blev min bästa vän, det är hon fortfarande och när jag mår dåligt tar hon hand om mig, hon trivs bäst i min famn och vi är verkligen nära vänner.
–
Sommaren 2007 blev jag också tillsammans med Slask, vi träffades på min födelsedag när jag fyllde 14. Bakakon. Sthlm. Lava.
Vi två var tillsammans i fem månader och två dagar. Han bodde(bor) i Kristinehamn. Fyra timmar med tåg, men det gjorde ingenting, för jag älskade honom. Nu är vi bästa vänner och jag älskar honom fortfarande, såklart inte på samma sätt. Det känns inte ens som att vi har varit tillsammans, det är förflutet.
Jag tror jag mådde ganska bra under den perioden, visst jag hade mina depperioder och ångestattacker med det var inte så farligt tror jag. Jag gjorde mig själv illa då och då, men inte så mycket. Ingen visste det heller.
Slask gjorde slut med mig 3 dec 2007. Jag mådde riktigt dåligt, det kom som en chock. Det tog några veckor innan jag kom över honom helt, kanske månader. Jag vet inte riktigt. Men vi var fortfarande bästa vänner, vi firade nyår tillsammans det året. Hösten 2007 började jag hänga i #Lokalen.
Den här tiden är ganska diffus och jag kan egentligen inte skilja alla minnen från varandra.
-
Jag började komma mer och mer in i Uppcon. Jag åkte på Ichiban med dom, träffade ZAKEN. Blev hennes bästa vän, hon blev min.
Det finns en ganska rolig historia om hur jag och ZAKEN började prata egentligen, men jag vet inte om jag vill skriva den här. Även om det egentligen inte spelar någon större roll om jag gör det. Det var då, nu är nu. Känslor ändras, osv.
Nu var min stil lite mer cyber eller hur man nu ska förklara det. Jag bytte extensions väldigt ofta. Ulldreads, cyberlox.
-
I början på våren 2008 fick jag ätstörningar. De var inte så starka men det var ätstörningar. I slutet av den perioden svalt jag mig själv kanske tre dagar i rad för att senare hetsäta och sen svälta mig själv igen, så gick det till och varje gång jag råkade äta en liten macka för mycket fick jag panikångest och grävde ner mig själv för att skämmas och hata mig själv.
Jag är glad att det inte gick för långt och att jag fick anorexia. Men även om det inte var anorexia var det väldigt väldigt jobbigt, så ni kan nog inte sätta er in i hur jävla skönt det är nu att kunna äta utan att drabbas av dödsångest.
Senare på våren 2008 flyttade jag till Älby, jag mådde riktigt dåligt och bodde där några dagar i veckan. Det var en bra erfarenhet, jag lärde mig prata om mina känslor med en psykolog och fick lära mig själv hur jag fungerade och hur jag skulle hantera mina känslor. Det var snälla ungdomar som bodde där, även om de flesta var knarkare och alkoholister som var självdestruktiva på olika sätt. Kvällarna var värst, då mådde jag oftast dåligt och visste inte var jag skulle ta vägen. Mitt rum kändes kallt och jag fick panik många gånger. Jag hade ett rakblad fasttejpat på baksidan av min läslampa.
En trygghet var iallafall att min syster också bodde på Älby. Hon tog/tar hand om mig när jag mådde/mår dåligt och jag skulle inte tveka en sekund att göra samma sak för henne om så behövs.
Jag flyttade från Älby efter sommarlovet, på hösten. vet inte exakt datum.
-
Någon gång på hösten mådde jag riktigt dåligt, jag var riktigt nere i hålet och en kväll gav jag nästan upp och var nära att ta mitt liv. Jag satt beredd men sen räddade Slask mig, även om jag inte tror att han riktigt vet vad han gjorde, för jag sa ingenting då.
–
9aug, Närcon. Örebro, jag blev kär. I Jesse. vi var väl till och från i någon månad tills 16sept då jag inte pallade mer. Han var inte bra för mig, jag mådde inte bra. Jag var förvirrad och han gav mig dålig självkänsla.
Han är en snäll person, ja. Men han gjorde saker som fick mig att må dåligt. Men man lär sig av sina misstag, och jag lärde känna Linus genom honom. Linus, som har blivit en bästa vän och som betyder grymt mycket för mig.
-
Taget från min dagbok, 29 Sept 08 måndag. “Jag orkar inte. Jag vill bara ge upp och göra slut på allting. Ikväll är en sån kväll som inte borde finnas, då man inte orkar nånting, och bara vill ge upp existensen. Jag skar mig tidigare ikväll, jag har en sorts liten panik som smyger sig på. Men den är gömd och vill inte riktigt visa sig, för den vet att då skulle allt bli kaos. Jag skulle få panikattacker. Jag kan hålla det inne nu, jag kan låtsas vara en normal, frisk människa.”
-
11 dec klippte jag av allt mitt hår. Taget från min dagbok dagen efter:
“Mitt liv är en katastrof, igår klippte jag av allt mitt hår för att jag inte kunde färga det platinablont. Så nu är mitt hår 1cm med en brunsvart färg. Kaos, det skriker i mitt huvud. Ångest 24/7.”
Innan och på Jullovet 2008-2009 mådde jag riktigt dåligt, jag kände mig ensam och ville mest försvinna. Skolångest var en av sakerna.
-
Uppcon:09. Jag blev kär i Tull.
-
30 Januari fredag blev jag och Tull tillsammans, lycka.
-
-
Detta är ju inte alla detaljer från mitt liv, såklart. Men det är det jag kan komma på och ihåg för tillfället. Jag hoppas det inte var alltför jobbigt att läsa igenom, och det är ju inte så viktigt om ni har gjort det heller. Eftersom detta mest är en bearbetning som sagt. Terapi? Detta är iallafall ett stort steg för mig, eftersom jag aldrig har berättat om t.ex tiden i lägenheten.
-
-
-
-
