My name is Pablo

Ena jag vill bara må bra och inte bry sig, medans den andra Jag vill sjunka tillbaka in i de där idiotiska självskadebeteenderna.

Ja, det låter ju bara dumt rakt igenom att jag vill sjunka tillbaka. Men det var ju en del av mig då, och det är svårt att bara radera den delen som om de vore en blyertsteckning. Som jag har nämnt förut. Jag har fallit tillbaka några gånger sedan jag träffade Tull, men det har inte varit lika shitty som i höstas, vilket jag är glad över. Nu har jag t.ex inte skurit mig på ungefär ett halvår. Framsteg, framsteg!

Det är också jobbigt när folk pratar om sina ätstörningar och hur mycket de går ner i vikt. Gör mig en tjänst och hoppa över de samtalsämnena när ni är i min närhet. Jag kommer bara hamna i de tankegångarna igen och skada mig själv psykiskt, igen.

Jävla skit att behöva vara en tonårstjej med vanliga tonårsproblem. Känns ibland som det vore lite lättare att bara behöva copea med ett Vaderhuvud.

Världen faller isär framför mina ögon. Jag blir omgiven av ett oändligt mörker. Min hjärna lägger sig längst ner i huvudet och väger flera ton. Om jag lutar mig framåt får jag en rejäl spänningshuvudvärk i bakhuvudet.
Jag är stressad. Jag är pressad. Jag sätter för höga krav på mig själv, även om jag inte kan göra mer- än vad jag gör, än vad jag orkar.. Jag har bara ett litet kryddmått ork kvar att använda.
…………………..
Jag borde vara glad; snart är det helg. Jag ska få träffa min sötnos, ta det lungt, inte tänka på skolan och omvärlden som gång på gång drar ner mitt mående.
Men jag vill bara skrika, gråta, ha sönder. För det var länge sen jag bara skrek, grät och hade sönder. Men jag tänker inte. Jag vill inte sätta folk i en orolig sits, även om jag kanske måste. Jag måste låta kaoset gräva sig ut från min näthinna och möta världen någon gång, innan jag kvävs. I ett mörkt rum kanske, ensam?
..
…………………
..…………………

Jag fryser.

Jag lever under ett skal av tysthet. Jag lever i ett ständigt skrikande under den tysta hinnan
Jag lever under ett skal av tysthet. Jag lever i ett ständigt skrikande under den tysta hinnan som dämpar oljudet för omvärlden. Det är kaos i mitt huvud, flygfän som flyger hit och dit.
som dämpar oljudet för omvärlden. Det är kaos i mitt huvud, flygfän som flyger hit och dit.

Folk har sagt att jag är för mörk. För svår. Det är sant, det är sant att jag är en väldigt mörk och svår person, och den personen vill många att jag ska välja bort och istället återgå till den glada versionen.
Orden som folk har beskrivit mig med har dels sårat mig, och dels gett mig ångest till att vara den jag är när jag inte mår topp. Det har gjort så jag inte släpper ut all energi och alla kaotiska tankar som jag egentligen måste få ur mig, men istället så biter de tankarna sig fast i mitt underskinn och mitt skelett. Det som måste komma ut kommer inte ut, och det trycker långsamt ner knappen som så småningom kommer aktiveras och få mig att explodera.
Ja, jag är en mörk och svår människa, men om jag är sån så låt mig vara sån? Jag kan inte trycka ner allt det onda och istället sätta fram en tjock fasad som bara visar den där glada och energiska Nora.
Men jag har ångest, ångest för att inte visa mitt hela jag. Jag mår nästan ännu sämre när jag berättar för någon, jag känner som jag tjatar, som jag bara besvärar folk. När jag egentligen bara söker efter medkänsla och förståelse. Men det är svårt att förstå när jag inte kan berätta allting. Det blir en ond cirkel.