Vattnet lägger sig över mig som ett genomskinligt täcke.
40 grader. Ihopkrupen. Som i dikten Mikael skrev.
Allt försvinner. Det är bara jag. Vattnet. Den blå rakhyveln.
Tankar som flyger in och ut genom min skalle. Tankar om allting.
Snön som knackar på fönstret över den kakellagda väggen. Dens kyla tränger in i mig.
Den kravlar in under det varma vattentäcket, det gör så jag ryser.
öööööööööööööööööööööööööööööööööö
öö
Jag sitter uppe
natten ut nu. Min flykt med ett skal av tystnad och den ensameheten man bara kan njuta av.
Det enda som spelar någon roll är de dåliga 80talsserierna på kanal6 och allt detta te. Snön dansar runt utanför, Dear and the headlights spelas i Spotify och jag går för att koka mer vatten.
öööööööööööööööööööööööööö
Ibland
är jag en ensamvarg, och ibland är jag ett lamm i en stor fårfamilj. Vargen är ett pessimistiskt djur som hatar er alla. Ni gör den arg av små saker men som blir stora i dens stora gula ögon. Den vet att ni hånar den, den tycker att alla är inkompetenta vandrande pinnar som inte har ett lika intellekt som vargen.
Eran humor går inte hem hos vargen, att vara sarkastisk samt försöka vara rolig i ett sammanhang då det hundsläktade djuret har en dålig dag är lika med att bli hatad för en kortare framtid, ibland längre.
Ni kan nog gissa hur lammet i den stora fårfamiljen är.
