Du sa att det inte alls är beroendeframkallande.
Du sa att det är jättelätt att sluta.
De orden är två bevis på att du inte förstår.
Att skada sig är lite som att ta droger, det ger en kick.
Man får abstinens och det känns oftast bättre än de tillfälliga känslorna.
Samtidigt som det ger en abstinens blir det också en del av sig själv,
det blir en ny indentitet och kravlar sig fast under huden och man vill egentligen inte bli av med det,
även om man vet att det vore bäst så. För det hjälper ju inget i längden, det fattar väl egentligen vem som helst.
De flesta som har haft självskadebeteenden har oftast haft en eller flera perioder där de tycker att det är vackert med dessa märken,
men.. är det verkligen det? Är det verkligen vackert att förstöra sin värdefulla kropp? Nej, det är ju inte det, det är det ju inte alls.
Men det kanske har gått så långt att det har rubbat ens syn och man börjar tycka att förstörda armar är just vackert.
Det är så synd, att vissa t.om gör det för sakens skull,
att de tycker det är fint och vill få uppmärksamhet, att det är coolt.
Ja.. gud vad häftigt det är att vara självdestruktiv och må dåligt!
Jag blir så impad av dig som vågar köra det där rakbladet genom din arm! Wow!
Det är ungefär 75% av de som skadar sig själva som är tjejer.
Det är ju inte så ofta man stöter på en kille med ärr på sina armar, eller hur? Killar brukar ju oftast ta ut sina agressioner eller sin ångest på andra sätt, typ våld mot andra.
(Tänk vad roligt vi har det på Älby, där en del av ungdomarna är killar!)
Jag försöker ju inte döma folk nu, men det är så det är.
Läkare har också nämnt att “Självskadebeteendet har inslag av sexualitet”.
Nu menar dom ju inte att man skär sig för att bli upphetsad,
utan att det ger en kick och sätter igång ett spänningstillstånd.
Man upplever det positivt jämfört med den andra tidigare känslan och man får också en känsla av kontroll.
Sen finns det ju folk som faktiskt blir upphetsade av detta och det är ju detta vi kallar för masochistisk.
“Man lever ut sitt trauma – iscensätter det och man spelar själv alla rollerna; offret, aggressorn och den passiva föräldern (den som vet och ser, men inget gör). Det är detta motsägelsefulla spel som gör patienterna så svårbehandlade.”
I och med att det är abstinensgivande så blir man ju väldigt påverkad
när man ser någon annan person med spår av detta beteende,
det sätter fart på en själv och man får det där suget.
Det kanske är onödigt att ta upp hur många tonårstjejer som blev påverkade
psykiskt av Berny Pålsson och hennes två böcker om livet med att vara psykisk sjuk och självdestruktiv.
Hur många flickor var det egentligen som började skära sig sjäva, skröt om sina BUPbesök och jämförde sina ärr när de hade läst vingklippt ängel?
Nej, nu ska jag inte börja skriva om Berny Pålsson, utan jag ville mest få fram lite tankar jag hade om detta ämne och att jag faktiskt tycker att det är intressant.
Tags: självdestruktivitet