“Eugene O´Neills självbiografiska mästerverk.
Under ett intensivt dygn möts familjen Tyrone, mamma Mary, pappa James och de två vuxna sönerna Jim och Edmund, i sommarhuset på kusten. Mamma Marys hotande missbruk och kampen om hennes kärlek och uppmärksamhet är pjäsens nav. Eugene O´Neill skriver med det självupplevdas intensitet om en familj på väg att gå under, om fyra människor som attraherar och stöter bort varandra i en desperat längtan efter kärlek.”
Idag var jag på teater med Grunt.
Lång dags färd mot natt. En ångestfylld pjäs som utspelar sig på Irland i ett hus där familjen Tyrone har samlats under en sommar. Med alkohol, mysig rökfrånpipalukt, morfin och en familj som håller på att gå sönder. Den var så gråsvart att de enda färgerna jag kunde ana var Edmund med sin gyllenbruna hy och det mörkröda blänket i svartvinbärssaften som de gång på gång drack sig fulla på. Till och med tidningen var svart, cred till det!
Mamman är narkoman, pappan en alkoholiserad före detta skådespelare som förstört sin karriär med svartvinbärssaften, de två sönerna är också alkoholister samt en av dom är sjuk i lungsot. Och deras hembiträde Charlotte (om jag inte minns fel) som bara är nervös och söt.
Scensättningen var riktigt nice; ett rum närmast publiken, en grå stor vägg med enorma fönster och ett rum bakom där fem sängar stod (som rullades iväg till det närmsta rummet i slutet av pjäsen). På väggen hängde det kanske tio stycken gråa läslampor som var snea, vilket jag blev smått annoyed på. Men sådant ska inte behöva förstöra en bra pjäs!
Och det var en bra pjäs, riktigt bra. Jag ska nog ta och se den igen t.om, ensam eller med sällskap, det kvittar. Bara för att titta mer på detaljerna och hur de små improvisationerna förändras när de t.ex råkade ha ner ett glas i golvet eller när Edmund snurrade med sängen in i en annan säng.
Det bästa citatet från pjäsen: “Sälar är ärliga och intelligenta.”
Och vi lärde oss att knarkare är riktigt golliga, gömmer sig bakom lampskärmar och sitter vid sin mans ben som en liten katt. Åh man ville ju bara gå fram och klappa henne!
Det enda jag inte gillade med denna pjäs var att vissa scener då de bråkade blev lite väl utdragna, jag skulle nog inte klaga så mycket om de kortade ner dom scenerna litegrann.
Och mycket bråk var det i denna pjäs, de skrek och kukade ur till och från. Kanske för att den var skriven utifrån ångest, massvis med ångest. Men ångest kan vara riktigt bra ibland, och detta var ett sånt exempel.
Så min sammanfattning: Den var värd och ni borde se den!
Tags: Teater
Den ska jag se på onsdag, med Disa. Häng med om du vill. ^^
Jo, blev bjuden på den igen av en klasskompis. Det var tydligen sista föreställningen nu på onsdag? Men tyvärr kan jag inte. Eller ja, tyvärr tyvärr, tull är här